Gambler's fallacy är ett begrepp inom spelteori som enklast översätts till spelarens felslut. Teorin går under flera benämningar. Ibland kallas den också Monte Carlo fallacy vilket refererar till dess mest kända exempel som utspelades vid ett roulettbord i nämnda stad. Den 18 augusti 1913 fick nämligen en samlad skara spelare på casinot bevittna hur roulettkulan om och om igen stannade på svart. Efter femton stopp på svart, hade bordets röda fält fyllts upp ordentligt och stämningen runt bordet börjat tätna. Folk skruvade på sig, höjde sina insatser. Dubblade och tredubblade, för ju fler gånger kulan stannar på svart, desto större skulle väl chansen vara att det nästa gång måste bli rött? Oturen måste ju vända? Eller?
Vid roulettbordet i Monte Carlo kunde casinot räkna storvinst den kvällen då kulan rullade ner på svart inte mindre än 26 gånger i rad. Den kvällen lämnade förmodligen många spelare lokalen med slokande mungipor och trötta plånböcker, men kanske också någonting att grunna över.
Som du säkert förstår finns det ingenting unikt över ovanstående händelse. Man skulle kunna säga att Gambler's fallacy är ett felslut, som samtidigt som det saknar logik, faktiskt är alldeles logiskt! Vår hjärna är nämligen uppbyggd och skapad för att finna mönster och sammanhang i allt vi gör. Vi vill ju förstå världen, eller hur? Vårt mänskliga behov ligger i allra högsta grad i att finna mening och kontroll över vår tillvaro. Hittar vi detta, tycker vi oss ha vad vi behöver för att kunna förutsätta vad som kommer att hända framöver, och lyckas vi förutspå framtiden om ens lite grann, leder det ofta till någon form av gynnsam belöning. Och hjärnan älskar ju belöningar! Att vi försöker hitta mönster och sammanhang framför spelbordet är därmed inte konstigt alls. Har roulettkulan stannat på svart flertalet gånger i följd, är det lätt att tänka att chansen för rött vid nästa omgång plötsligt blir större. "Det måste ju jämna ut sig" eller "oturen måste vända". Vi drar helt enkelt den felaktiga, men inte alls ovanliga slutsatsen att slumpen tillslut måste balansera upp utfallen. Vi glömmer bort att den nuvarande spelomgången inte är knuten till den föregående. I sådana situationer, där vi försöker se sammanhang som inte existerar, har hjärnan olyckligtvis börjat ställa till det för oss. Den som annars fungerar som ett fantastiskt, mönsterskapande verktyg, stjälper nu snarare än hjälper.
Vad man kan göra är att dels borsta av sannolikhetsteorin, dels sluta titta på spelomgångarnas historik. Att läsa in sig en smula på vissa spelteorier och reflektera över såväl spelet i sig som sina egna tankegångar, kan inte vara annat än nyttigt. I det långa loppet kommer du förmodligen bli en smartare, mer insiktsfull casinospelare. Det lönar sig även att faktiskt granska eller åtminstone fundera ett varv extra kring de satsningssystem som finns, exempelvis Martingale som främst används inom roulett och som påstår att det lönar sig att dubbla sin insats varje gång man förlorar.
Roulett är ju trots allt ett hundraprocentigt hasardspel, vilket kort och gott betyder att utfallen enbart handlar om tur. Satsar du på svart är chansen således 50/50 att utfallet blir svart, men det betyder också att den konstant är 50/50 - oavsett tidigare utfall. Det finns inget hemligt mönster att upptäcka eller någon spelhistorik att räkna på. Det är utan omständigheter slumpen som styr, och slumpen har ju som vi alla vet inget minne - hur lätt det än kan vara att trampa i sådana tankefällor. Istället kan vi kort och gott konstatera att den mänskliga hjärnan är en riktig mönsternörd som ibland kan vara svår att bemästra när den hittat något den tycker om eller tror sig kontrollera. Snurrande roulettkulor, till exempel.